Smakprov ur novellen
2010-02-15 / 21:32:06 / Allmänt
Kommentera gärna. :) Ska jag försöka skriva så många sidor jag kan, så att det kanske t.o.m kan bli till en bok? (Vill inte lägga ut hela novellen, i fall att någon kan kopiera)
Försvunnen
En skepnads plötsliga rörelse gjorde mig andlös, och eftersom mina ben slutade fungera som resten av min speniga kropp, kunde jag inte göra något annat än att stanna. Tystnaden som slog mig var oslagbar. Jag tittade mig omkring, men som resten av den till synes ensamma promenaden så såg jag inget märkvärdigt, bara träd så långt ögat nådde. Tveksamt fortsatte jag att gå, och jag ökade på takten.
Mamma hade sagt att jag var tvungen att vara hemma senast halv ett.
”Jag ringer polisen om du inte är det.” Jag hade känt igen hennes vanliga oro och bestämdhet i blicken när hon talade. Min mamma satt jämt nervös uppe och väntade på att jag skulle komma hem från festerna jag varit på. Den här gången hade jag varit med några äldre kompisar och deras vänner, de var kanske högst 16, inget farligt. Själv är jag 14 år, fast jag föredrar att umgås med folk som är äldre än mig.
Det var mörkt ute, och klockan var redan kvart över tolv. Jag skulle kanske bli fem minuter sen, så därför var jag tvungen att skynda mig, för jag visste att mamma inte skulle tveka att ringa polisen även om jag bara var en minut sen.
Mitt bruna, raka hår slängde i vinden, och jag rös. Det var inte så kallt ute egentligen, men de kyliga vindpustarna gjorde mycket. Jag tittade upp på himlen. Svarta moln närmade sig. Fasen, tänkte jag, som att det inte är nog med att jag är sen.
Jag fick en klump i magen. Precis efter en kurva ungefär 30 meter bort, kunde jag urskilja en bil som stod parkerad vid kanten av vägen. Det fanns inget annat att göra än att börja öka på takten. Jag kunde ju inte direkt vända om, den ända vägen som jag kunde gå istället var mer än dubbelt så lång. För att börja tänka på annat tog jag fram mobilen och skickade några sms till ett par kompisar (och för att visa – om jag nu blev iakttagen – att jag hur lätt som helst kunde ringa någon om det behövdes). Mest det sista…
När jag passerat bilen hade jag lugnat ner mig. Jag fortsatte gå, men fortfarande med ett fast grepp runt mobilen i den högra handen. Jag kände hur tröttheten började träda fram i mig. Klockan var redan halv ett. Mamma skulle inte bli glad.
Några kvistar knäcktes, och min blick vändes mot den sidan av skogen som ljudet kom från. Inget förutom en vanlig, hederlig skog mötte min blick. Ett högt prasslande och ljudet av knäckande grenar tycktes komma närmre och närmre, men jag hörde inte från vilket håll det kom ifrån. Jag vände mig om för att titta bakåt. Men när jag blickade framåt igen så trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. En man med mörka kläder stod ungefär 20 meter framför mig. Han stod lite framböjd, som att han var beredd på att springa. Ett muller hördes, och det började regna. Vid det här laget hade mitt tempo dragit ned ett slag.
Shit. Fan. Shit, det var de enda tankar som drog runt i mitt huvud om och om igen, medan paniken började smyga sig närmare. Mitt hår var redan genomblött, och kläderna lika så. Ska jag springa tillbaka den väg jag kommit? Det var nog ingen bra idé, mannen skulle lätt hinna ikapp mig, jag var inte direkt någon distanslöpare. Kanske att jag kunde fortsätta rakt fram, gå förbi honom och hålla tummarna att han inte skulle attackera mig eller något. Eller rusa in i skogen? Det sista var förmodligen inte så genomtänkt. Alla tankarna hann jag tänka på en enda sekund, men sekunden kändes som en evighet. Jag hade beslutat mig för att försöka ignorera honom och fortsätta gå, men mina ben var tunga som bly och vägrade att lyda till en början. Regnet fortsatte att ösa ner. Det gjorde det inte precis enklare. ♥
© av mig
Försvunnen
En skepnads plötsliga rörelse gjorde mig andlös, och eftersom mina ben slutade fungera som resten av min speniga kropp, kunde jag inte göra något annat än att stanna. Tystnaden som slog mig var oslagbar. Jag tittade mig omkring, men som resten av den till synes ensamma promenaden så såg jag inget märkvärdigt, bara träd så långt ögat nådde. Tveksamt fortsatte jag att gå, och jag ökade på takten.
Mamma hade sagt att jag var tvungen att vara hemma senast halv ett.
”Jag ringer polisen om du inte är det.” Jag hade känt igen hennes vanliga oro och bestämdhet i blicken när hon talade. Min mamma satt jämt nervös uppe och väntade på att jag skulle komma hem från festerna jag varit på. Den här gången hade jag varit med några äldre kompisar och deras vänner, de var kanske högst 16, inget farligt. Själv är jag 14 år, fast jag föredrar att umgås med folk som är äldre än mig.
Det var mörkt ute, och klockan var redan kvart över tolv. Jag skulle kanske bli fem minuter sen, så därför var jag tvungen att skynda mig, för jag visste att mamma inte skulle tveka att ringa polisen även om jag bara var en minut sen.
Mitt bruna, raka hår slängde i vinden, och jag rös. Det var inte så kallt ute egentligen, men de kyliga vindpustarna gjorde mycket. Jag tittade upp på himlen. Svarta moln närmade sig. Fasen, tänkte jag, som att det inte är nog med att jag är sen.
Jag fick en klump i magen. Precis efter en kurva ungefär 30 meter bort, kunde jag urskilja en bil som stod parkerad vid kanten av vägen. Det fanns inget annat att göra än att börja öka på takten. Jag kunde ju inte direkt vända om, den ända vägen som jag kunde gå istället var mer än dubbelt så lång. För att börja tänka på annat tog jag fram mobilen och skickade några sms till ett par kompisar (och för att visa – om jag nu blev iakttagen – att jag hur lätt som helst kunde ringa någon om det behövdes). Mest det sista…
När jag passerat bilen hade jag lugnat ner mig. Jag fortsatte gå, men fortfarande med ett fast grepp runt mobilen i den högra handen. Jag kände hur tröttheten började träda fram i mig. Klockan var redan halv ett. Mamma skulle inte bli glad.
Några kvistar knäcktes, och min blick vändes mot den sidan av skogen som ljudet kom från. Inget förutom en vanlig, hederlig skog mötte min blick. Ett högt prasslande och ljudet av knäckande grenar tycktes komma närmre och närmre, men jag hörde inte från vilket håll det kom ifrån. Jag vände mig om för att titta bakåt. Men när jag blickade framåt igen så trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. En man med mörka kläder stod ungefär 20 meter framför mig. Han stod lite framböjd, som att han var beredd på att springa. Ett muller hördes, och det började regna. Vid det här laget hade mitt tempo dragit ned ett slag.
Shit. Fan. Shit, det var de enda tankar som drog runt i mitt huvud om och om igen, medan paniken började smyga sig närmare. Mitt hår var redan genomblött, och kläderna lika så. Ska jag springa tillbaka den väg jag kommit? Det var nog ingen bra idé, mannen skulle lätt hinna ikapp mig, jag var inte direkt någon distanslöpare. Kanske att jag kunde fortsätta rakt fram, gå förbi honom och hålla tummarna att han inte skulle attackera mig eller något. Eller rusa in i skogen? Det sista var förmodligen inte så genomtänkt. Alla tankarna hann jag tänka på en enda sekund, men sekunden kändes som en evighet. Jag hade beslutat mig för att försöka ignorera honom och fortsätta gå, men mina ben var tunga som bly och vägrade att lyda till en början. Regnet fortsatte att ösa ner. Det gjorde det inte precis enklare. ♥
© av mig
2 Kommentarer
frida:
men aaww<3 asså shiit vad bra du är på å skriva! Shiieses vad bra den var! :D Du boorde inte annat än att skriva en bok av den! Seriöst MÅSTE höra fortsättningen! :D puss på dej<33
Linnea:
åh vadbra, du måste lägga upp en fortsättning. :)
